allting är tyst, ingen röst som skiner upp.
Jag hade en chans, en chans som jag sumpade. Nu är jag hon, hon jag inte ville vara!
Hon du inte pratar med, hon du inte vill se eller veta av.
När jag ser dig blir jag glad och varm i hela kroppen. När jag hör din röst vill jag att du ska prata och aldrig sluta. Vill ändå inte ge upp hoppet, hoppet om att det nån gång kan bli du och jag. Trots att ljuset i tunneln är långt bort. Och att vägen till lycka fortfarande är lång. Allt är suddigt, allt är hemskt. Jag vill bara sova bort hela mitt liv!
Kommentarer
Trackback
